Lätt vind, blå himmel och sol. Värme, efterlängtat och välkomnat, som nordbo lever man sitt liv till största delen i ett slags gråaktigt mörkt dis. Man borde gör som polaren, skaffa ett hus på nån grekisk ö. Eller kanske köra ner husbilen till spanska kusten, ha den ståendes där, dra dit när andan faller på. Något att tänka på, jag är i vilket fall inte född att leva i det nordiska mörkret. Söderut, siesta mitt på dagen sitta på ett café till sent på natten, läppja på kaffe, snacka med folket.
Det är inget längre avstånd mellan Helsingborg och Helsingör, strax under milen, men det känns ändå som en helt annan plats. Mer avslappnad, uppslupen. Tolerant tror jag man kan säga. Människor som ler mot solen, vinden, livet. Som att man lämnar det kärva svenska bakom sig. Istället för att skrika till hundägaren att hålla ordning på sin hund klappar man hunden som nyfiket kollar om du ska äta upp sista biten av din pölse. Hunden med på fiket och med in i affären. En annan mentalitet som bygger på liv istället för bitterhet.
Trump på ena sidan, Putin på andra, i Manchester går en idiot in bland barn och spränger sig själv och barn i luften. Man undrar vad det är med folk, hur de är funtade. Jag känner att jag måste stänga av, stänga ner, titta mindre på nyheterna, spendera mindre tid på fejjan. För mycket skit helt enkelt, finns inget annat man kan göra än att stänga av. Sitter man fast vid det svartnar hjärtat och själen.
Helsingör, blå himmel och spritförsäljarna gör sitt bästa för att öka försäljningen. Pölse med öl på torget och sedan lunkar vi längs gatorna i maklig takt. Solen är som kärleken, vinden är som livet. Hustrun går in i nån affär, grabben och jag sätter oss med glass och cola till honom och öl till mig.